måndag, juli 23, 2012

110. Du är ytterligaren en av dem

Åter igen så lät ni mina ärr tala istället för att lyssna på mina ord. Mina ord var ingenting värda, de gick rätt igenom dej. Bort, ut i tomma intet.

Tydligen så bestämde du dej utefter mitt utseende.
Inte mina ord, utan mina ärr.
Trots att jag ursäktade mej för hur jag såg ut, så spelade mina ord tydligen ingen roll. Ingen roll. Ingenting.

Du är ännu en. En av dem som inte bryr dej. Ytterligare en av alla. Jag kan faktiskt också ha fysiska problem. Jag bad inte dej att sy ihop mej, jag bad dej inte att lägga om sår, jag bad dej inte att plocka bort stygn. Jag bad dej om hjälp rörande min kropp, långt ifrån det psykiska.

Bara för att jag har orsakat skador på min kropp tidigare, bara för att jag har journaler som inte räknas till det "normala" så blir jag nekad vård. Nekad hjälp. Igen.


Jag vågar inte.
Jag vill nog.
Men.
Jag är rädd.

Etiketter: , , , , , ,

fredag, juni 22, 2012

109. Otillåtna tårar.

Nej min bostad har inte brunnit ned, som tur är. Som tur är har jag inte mist någon av min familj. Lyckligtvis har jag inte blivit förlamad, eller fysiskt skadad på annat sätt.
Men jag är ledsen ändå. Riktigt ledsen. Jag begär inte att någon ska tycka synd om mej. Jag begär inte att någon ska trösta mej, men jag önskar att ni kunde acceptera. Jag är ledsen, jag begär endast att ni kan acceptera det. Punkt.

Jag har ont i själen, det syns inte. Men det smärtar nåt extremt. Smärtan framkallar osynliga tårar. Jag är ledsen.

Varför får jag inte vara ledsen? Jag är tacksam att jag har tak över huvudet och mat på bordet, att jag har en fungerande kropp. Men smärtan finns där molande inombords trots tacksamheten. Acceptera att jag känner så, sen kan du gå. Jag begär inte mer.

Att inte "ha anledning", inte "ha rätt" att vara ledsen enligt samhället och omgivningens både skrivna och icke skriva normer och regler tar inte bort min smärta. Hur mycket jag än försöker "skärpa mej" så finns smärtan kvar. Den smärta ni inte känner, inte ser, och uppenbarligen inte accepterar.


Hur många gånger jag än röntgar hela mej så kommer det inte synas, det finns ingen avvikande svulst eller knöl som är orsak och skapar tillåtelse till sorg. Som tur är syns ingen svulst eller knöl, men smärtan finns ändå kvar. En smärtsam smärta.

De verbala normerna som surrar runt mej, skapar bara mer smärta och ännu mer sorg. En otillåten sorg växer och gör ondare, men fortfarande kan jag inte visa upp en röntgenplåt och visa den smärtande, otillåtna sorgen.

Jag begär inget "tycka synd om", begär inget daltande, begär inget tröstande. Men ett accepterande tycker jag faktiskt att jag har rätt till, sen kan ni vända ryggen och gå om ni vill. Så slipper ni mej, med min smärta som inte syns, men som finns. 

Måste man ansöka om att få rättigheten att tampas med en enorm smärta och sorg. Som växer av de verbala normerna som gång på gång blir repeterade för mej, ända in till trumhinnan.

Vad gör jag för fel? 



Gråter i tysthet.
Fortsätter gömma mej.
Intalar mej själv att jag bara överreagerar
Inser att det är bäst att inte vara ledsen, bäst att inte gråta.
Varken synliga eller osynliga tårar.

 

Etiketter: , , ,

söndag, juni 10, 2012

108. Ett år sedan, exakt på dagen.

Idag är det ett år sedan. Ett år, exakt på dagen. Men minns det som igår. Minns det så väl. Tårarna forsade ner. Smärtsamt väl. Jag hoppas du har det bra där uppe tillsammans med de som du saknade så oerhört. Nu är ni tillsammans. Tillsammans där uppe, i himlen. Det är svårt att förstå. Det gör ont att förstå. Saknad.


Tänk om jag förstått.
Tänk om jag agerat annorlunda.
Tänk om jag...tänk om jag kunnat hindra dej.

Etiketter: , , , ,

torsdag, maj 03, 2012

107. Rusningstrafikens kaos

Känslorna drar på, snurrar runt, hoppar hit och dit i snabbare takt än vad jag själv hinner med. Det går i hastighet som är snabbare än en tillåten hastighet på en motorväg. Innanför mitt pannben. Det blir en stor kollision. En kollision för att orden inte hittar ut. Jag får inte ord på det som finns där innanför mitt yttre.

Blommorna växer, träder slår ut, temperaturen stiger, människorna hittar ut. Den där värmen. Skönt att kylan är över, men det är inte helt lätt att ha ärr från topp till tå. Vågar inte gå i varken kortbyxor eller T-shirt/linne. Orkar inte med alla nedlåtande kommentarer och fördomar som haglar mot mej, men det värsta är nog det där stirrandet. Känslan av att inte våga gå i ett svalt linne när det är som varmast gör att självhatet växer ännu mer.

Självhatet för att jag skurit och bränt mej så mycket att jag inte fixar att visa mej bland folk. Det är bara jag själv som har gjort det, den enda jag kan skylla på är mej. Nog att jag dömer mej, men jag behöver inte andra människors dömande. Jag är så skör att jag inte vågar visa mina armar eller ben, utan jag fortsätter gömma mej i kläder som inte avslöjar mitt förflutna. Mitt förflutna, och mitt liv idag. För det kommer alltid att finnas kvar, ärren bleknar - men de försvinner inte.

Jag vill säga orden.
Jag vill formulera meningen.
Men jag klarar det inte.
Jag kan inte.
Förlåt.
Förlåt!

torsdag, april 19, 2012

106. Mörkret i vardagen.

En ständigt kamp. Kamp mot känslorna som smärtar. Utåt sett ser allt annorlunda ut, men inåt äter mörkret upp min lilla energi. Var finns glädjen? Jag önskar att jag kunde känna glädje inifrån. Riktig glädje.

Det känns som att mina ord är detsamma inlägg efter inlägg här på bloggen.
Men just nu känns det så... Försöker finna ljuset i det som känns tungt. Vore det bättre att lägga in sej på psyk? Nej, jag vill verkligen inte det. Jag vill inte! Men jag vill fungera.

Jag vet inte vad jag ska ta mej till! Vet inte vart jag ska vända mej ens.
Panik och frusturation som dunkar i hjärtat.

lördag, mars 31, 2012

105. Krampaktigt tag.

Håller i mej så hårt jag kan. Krampaktigt kämpar jag för att inte tappa taget. Jag är så rädd för att falla. Faller jag, så tror jag inte att jag klarar av att resa mej igen.

Händerna blir vita av ansträngningen. Får träningsvärk i själen av allt kämpande. Men det måste fungera, jag måste fungera. Fungerar inte detta vet jag inte vad jag ska ta mej till. Jag vill inte tappa taget och falla ner i det djupa, svarta och tysta mörkret.

Hur klarar jag av vardagen? Ja, riktigt ärligt vet jag inte. Man gör saker för att man måste, borde, ska eller förväntas att göra det. Någonstans stänger man väl delvis av, för att orka. Sen hinner allt ifatt. Allt kommer på en gång och maler på i hjärnan gång på gång. Jag blir anfallen av miljontals känslor.

Känslor som jag inte kommer överrens med.
Endel av dem vill sudda ut mej, men jag vill sudda ut dem. Jag orkar inte med att känna allt. Ibland blir det för mycket, och då krävs ännu mer kämpande... Hur går allt ihop? Jag vet inte. Nej, jag vet helt enkelt inte.


Mardrömmarna förföljer mej på nätterna.
Minnena förföljer mej på dagarna.
Jag är förfölja av min egen skugga.
Förföljd av mej själv.

Etiketter: , , ,

lördag, mars 24, 2012

105. I en torktumlares symfoni

Det snurrar och snurrar runt, runt, runt. Och jag bara hänger med, jag vet inte hur jag ska få stopp på det. Det där kaotiska snurrandet. Hysteriskt. Jag tappar andan. Det ständiga kaoset i en torktumlares symfoni. Hänger ni med? Det gör inte jag. Jag hittar heller inget att hålla mej i.

Stirrar uppåt. Funderar. Tittar mot molnen och funderar ännu mer. Hur högt upp når himeln? Var tar den slut? Den känns lika gigantisk som min oreda innanför hjärnbarken.

Jag viskar till mej själv att jag måste fungera, att jag måste klara av att stå upp. Jag vill, jag måste. Måste med utropstecken. Det mörka får absolut inte komma närmre. Det skrämmer mej så! Vågar inte ens tänka vad som händer då. Nej. Jag måste fungera, måste stå upp.

Smyger fram.
Ler, försiktigt.
Tassar iväg.
Iväg där ingen ser mej, kryper ihop.

Etiketter: , , , ,