5.Rädslan är enorm.

Det är lessamt att nästa bara känna mörker och rädsla. Vill känna glädje, vill se ljus!
Nu ska jag strax göra något som jag inte vet om jag kommer klara av. Jag är rädd att det blir tufft. Tänk om det blir för tungt och så står jag där utan min behandlare. Vad gör jag? Hjälp. Jag får hoppas att han kan ta hand om mej ifall det behövs. Det är just känslan av att veta att jag kanske står där ensam... Man vet aldrig. Det skrämmer mej.

Det är mycket som skrämmer mej. Nu är jag rädd för att nåt hemskt ska hända. Jag hoppas att allt går bra.

Hoppas att du vill finnas vid min sida och ta mej i famnen ifall jag behöver nån som håller om mej.

Rädd.
Hoppas allt går bra.

4.Rätt och fel?

Det är svårt att veta vad som är rätt och fel. Gjorde ett val idag som kankse leder till negativa konsekvenser. Men kanske att det ändå var ett bra val. Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte detta än. Men det återstår väl att se... Jag hoppas på det bästa i alla fall.

Har varit tyngre nu ett tag. Vet inte varför. Men det har bara varit så. Jobbigt. Men jag ska väl inte klaga, det hade kunnat vara värre (och det är jag glad att det inte är).

Rädslan växer. Särskilt nu eftersom det närmar sej dagen. Dagen som gör att det kommer se lite annorlunda ut framöver. Frågan är hur det kommer bli. Jag är rädd. Jag är rädd att det inte blir så bra. Men jag hoppas att allt kommer gå bra.

Hoppas allt går bra!

3.Ett försök till att plugga.

Det har varit en kort dag i skolan idag. Bara några få lektioner. Men trots detta har jag inte fått ett dugg gjort. Det är som om jag inte kan plugga längre. Koncentrationen är som bortblåst. Jag sitter i mina egna tankar i en helt annan värld. Känner mej sådär halft borta. Sitter i min bubbla och filosoferar. Försöker gång på gång ta mej igenom ett stycke i boken, men läser utan att veta vad det handlar om... Känns mer eller mindre lönslöst efter ett antal försök.

Har svårt att koncentrera mej på skolan just nu. Mina tankar upptas av så mycket annat. Tyvärr har mina tankar blivit mörkare på sistone. Men jag kämpar emot dem. Jag tänker inte låta dem vinna över mej. De ska inte ta makten.

2.Söndagar, alltid lite mer hopplösa.

Det mörka inre vill ta makten. Men jag tänker inte låta det vinna. Jag tänker inte låta sjukdomen förstöra mitt liv. Jag ska kämpa på, jag ska hitta tillbaka till livet. Jag ska ta mej upp ur den mörka gropen. Jag ska. Jag ska leva!

Ett destruktivt beteende är inte särkilt bra. Skäms för det. Kämpar emot det. Men jag lyckas inge vidare. Vet inte hur jag ska gå till väga. Delar av mej vill ju inte, ändå sker det.

Söndagar känns alltid mer hopplösa. Kanske för att man vet att imorgon börjar en ny vecka. En oviss vecka som kan vara fylld av tråkigheter. Som deprimerad ser man bara allt mörker, man är negativare än vad som anses rimligt. Jag vet, så är det.


[Bäst att nämna det för säkerhets skull: känsliga personer bör inte läsa min blogg. Jag skirver om mitt liv med mina tankar och känslor. För att slippa tråkiga konsekvenser så säger jag till redan nu. Här på bloggen skriver jag som anonym om mitt liv med kampen om sjukdomen, men det kan kanske uppfattas som delvis stötande... ?
Så till alla känsliga: Låt bli att läsa här!]

1.Start på bloggen [11 Mars -06].

Att andas kan vara nog så svårt. Kämpar för varje andetag. Ingen ser min anstränging, för att andas är en grundläggande handling för att leva.
Men ingen ser mina svårigheter. Jag kämpar för att få luft, jag kämpar för att kunna leva.

Livet är en gåva som varje individ har fått. Sedan är det upp till var och en att hantera och göra vad man vill med gåvan. Alla har vi ett val som bara vi själva kan bestämma över. Ett val om vi ska leva eller dö.

Under livets gång är det lätt att hamna lite fel. Det är vad jag har gjort. Men jag har fått hjälp att inse det, så kämpar nu mot ett ljusare liv. Har kämpat i flera år och ska fortsätta med detta tills jag kommer tillbaka till livet på riktigt...