23.Delete Mee.

Det vore nog det bästa för allt och alla. Delete Mee. Nu.
Ta bort mej från jordens yta så skapas ett lugn på planeten. Ett fridfullt lugn utan störobjekt som mej.

Jag är en sådan som ger den svenska psykvården dålig statistik. Jag är en fel siffra i de fina protokollen. Jag förstör. Smutsar ner.
Delete Mee.

Smärtsam saknad efter ett liv. Ett fungerande sådant.
Varför kan jag inte uppnå det? Vad gör jag för fel? Varför är jag fel?
Jag vill ju bli bra! Min önskan är att vara hel och frisk fysiskt och psykiskt!

Trots ett halvårs slit och kamp på behandlingshem så mår jag fortfarande skit! Totalt har jag snart varit över ett år inom sluten psykiatrisk vård utan avbrott - non-stop. Fortfarande så skär, bränner, hetsäter och spyr jag om vartannat. Trots att jag vår vård. Varför hjälper den inte?
Kan säga erkänna inifrån mej att jag har satsat helhjärtat på att bli frisk! Men det tycks inte hjälpa!? Jag är ett hopplöst Borderline-fall!

Delete Mee.

Nu står jag snart ensam med mörkret igen. Snart skrivs jag ut från behandlingshemmet. De anser att de inte kan göra mer. Jag är tydligen ett för svårt fall. Jag passar inte in i deras mönster. Trots att jag inte mår det minsta bra så skrivs jag snart ut. Panik!

Personalen lyckades få reda på sanningen. Sanningen om utbildningen. Utbildningen som jag sökte. Sökte för att få omgivningen att tro att det går åt rätt håll - medans sanningen är helt tvärtom. Nu kan jag planera i lugn och ro. Folk tror att allt är bra. En yttre mask av mej utstrålar livsglädje, men den är så hopplöst ensam och svag. Mörkret bryter sakta ner den. Bryter ner mej inifrån. Tar sönder mej i bitar.

Har extrem ångest! Känner mej som världens ensammaste människa. Mår riktigt dåligt över att jag snart är utskriven, trots att jag inte är klar med min behandling! Det känns lite som hopplöst arbete... Ångest. Rädsla. Oro. Panik. Hopplöshet. Tvivel. Ensamhet.

Tur att jag har min burk med Stesolid att knapra på.

Ledsen. Hopplös.