onsdag, november 14, 2007

27.Suddiga värld.


Det växer, det gör fruktansvärt ont. Jag mår illa. Jag vill spy. Spy upp allt det onda. Det växer i magen på mej. Det är som ett monster. Ett monster som växer och blir större för varje dag, men som även käkar upp mej inifrån.
Jag mår så fruktansvärt illa. Det trycker på bröstkorgen. Jag kan inte andas. Kipar efter luft, men det hjälper inte.

Jag vill skrika, jag vill spy. Vill att det onda ska försvinna. Det trycker ständigt i magen, skär i hjärtat, drar ihop luftvägarna. Jag blir svimfärdig, allt snurrar omkring mej.

Jag är rädd för allt. Jag vill ha någon att krama. Vill ha en hand att hålla i. Någon som finns vid min sida. Vill kunna känna trygghet.

Jag är trött på att ständigt vara rädd. Ständigt må dåligt. Trött på att inte veta om jag klarar av något. Vet inte hur länge till jag orkar. Hjälp!

Det känns så hopplöst ibland. Nära på att ge upp. Men jag vill leva. Jag vill verkligen det. Döden skrämmer mej, fast att den är så långt bort, men ändå så nära...



För varje dag som går så rinner mitt blod ut genom såren.
Livet rinnner ut sakta ut ur mej.
Behöver någon som kan stoppa blodet.
Hindra mej från att förblöda.

Behöver en kirurg.
Både invärtes och utvärtes.
Någon som kan laga.
Laga mitt trasiga jag.

Etiketter: , , , , , , , , , ,

lördag, november 10, 2007

26.Psyket.

I ett helt år har jag varit inlåst på psyk. Men nu är jag inte det längre. Önskar att det kunde kännas bra oxå. Men det gör det inte; jag får ingenting till att fungera. Blir så besviken på mej själv gång på gång. Allt för ofta för att kunna känna mej okej.

Nu är jag inte bevakad av personal 24 timmar om dygnet, kan gå ut när jag vill, äta när det passar mej, sova ifred. Rätt skönt att inte vara inlåst längre. Skönt att slippa höra de andra patienterna skrika sej hesa av all ångest. Nu slipper jag se hur stora, starka skötare brottar ner små, askgråa och självdestruktiva patienter på golvet och spänner fast dem i bältessäng. Nu behöver jag inte ligga vägg i vägg med isoleringen. Den för ångest med sej, även när man är på utsidan av den.

Jag är inte längre inlåst. Jag är fri, men ändå inte. Jag är fri från psykiatrins gula Landstinget-filtar, fri från vak, fri från låsta dörrar, fri från att ständigt bli visiterad. Men från mitt egna mörker är jag inte fri. Kommer jag någonsin att bli det?

Min terapeut anar att det inte är så bra... Han frågar rätt ut hur mycket jag egentligen gör mej illa, hur mycket jag "överdoserar" medicinerna, hur mycket jag kräks, och hur lite jag äter. Vad ska man säga? Säger delvis hur det är. Han förstår. Men jag är så rädd att mista honom, därför vågar jag inte vara riktigt ärlig i alla lägen. Han får inte överge mej!

Min ätstörning blir bara värre och värre. På ett sätt inser jag att det faktiskt är så, men den andra delen av mej blundar. Blundar för att inte se. Blundar för att inte gå under. Blundar för att överleva.



Det svarta, mörka djupet kommer närmre.
Jag faller emot det.
Närmre och närmre kommer jag.
Snart där.

Fyll upp utrymmet med bomull.
Bomull så mjukt.
Landa mjukt och fint.
I stället för att störta.

Sagan om lycka,
sagan om frihet
finns inte.
Det är inte sant.

Sagor slutar fint,
och alla blir lyckliga.
Så slutar inte denna saga.
Sagan är mitt liv.

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,

tisdag, november 06, 2007

25.Hopplösa oändlighet.


Hopplösheten bara växer inuti mej. Var hos farbror doktorn idag, blev väl rätt så väntat. Hade hoppats på att få börja trappa ner några av medicinerna, men icke - fick istället en ny! En till. Är nu uppe i ca 13-14 olika mediciner, dagligen! *Ledsen.

Jag måste vara ett hopplöst fall! Inget verkar hjälpa på mej. Känner mej så deppig, så nere. Depp och ensam. Ensam mot mörkret. Vad ska jag göra? När inte ens de mest specialiserade läkarna vet vad de ska göra av mej, hur ska jag då kunna tro på förbättring? Det känns så avlägset. Sorgligt att säga det, men livet känns avlägset.

Lever i en dimma. Går runt i min bubbla. Jag ser eller känner inte riktigt verkligheten. Dras ständigt med en enorm inre smärta som tar all min uppmärksamhet.

Hörde ett samtal mellan två kvinnor idag, och shit vad arg jag blev. De satt och disskuterade utmattningsdepression, sjukskrivningar, depression, terapi m.m. Och de menade på att det var oförskämt att sjukskriva sej och gå hemma, de menade på att det var lyx. De sa att det räcker ju med att man går till läkaren och säger att man sover lite dåligt så blir man sjukskriven. Så fel, så fel, så fel, så fel så...! Så är inte verkligheten! -> De skulle bara veta vilket helvete det är att må dåligt psykiskt!

Har man någon sjukdom eller fysisk skada så kanske man i alla fall kan hitta något läge att sitta i utan att det gör allt för ont, men mår man psykiskt dåligt som kommer man inte undan. Det finns och känns hela tiden! De verkar inte förstå vilken smärta det är att 24 timmar om dygnet dras med inre demoner och ett ständigt mörker!

Kommer det någonsin att bli bättre? Det känns så hopplöst!
Kommer jag någon gång att kunna ha ett fungerande liv? Jag vill vara hel & frisk både fysiskt och psykiskt!



Famlar i mörkret. Får inte tag i något att hålla mej i. Jag faller sakta. Blir hjälplös. Behöver en hand att hålla i. Trevar efter en i dimman, men finner ingen. Ingen vågar sträcka ut sin näve till mej. Jag skrämmer bort allt och alla. Vet att mina självdestruktiva beteenden kan se brutala och hemska ut, men jag är inte mina sår och ärr - det finns någonting innanför dessa. Någonting som snart är ingenting...


Så ensam.





Någonting som snart är ingenting.


Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

måndag, november 05, 2007

24.Behandlingshem, farväl.


Kunde jag skulle jag stå emot mörkret, men mina krafter räcker inte till. Är nu utskriven från behandlingshemmet och jag känner mej som världens hopplösaste människa. Ingen verkar förstå sej på mej.

Har kämpat järnet nu, även på egen hand här hemma. Försöker att hålla demonerna och mörkret på avstånd. Men sakta gör de intrång i mitt känsloliv. Jag kan inte längre hålla emot. Ensam blir jag besegrad. Rakbladen har redan smekt min hud, och jag hatar mej själv ännu mer för det!

Jag vet att det är så fel, så fel. Jag blir bara sjukare av att jag tillfogar mej själv skada! Varför kan jag då inte låta bli? Personal inom psyk pratar om missbruk. Att jag har skapat mej en form av missbruk, genom självskada. Skäms över att höra det. Vill inte att folk ska veta.

Han säger att jag inte behöver gömma undan mina händer och armar för honom. Jag får vara som jag är hos honom, jag behöver inte dölja. Han har sagt att han dömmer inte mej för att jag är fylld av ärr. Han tittar inte på min utsida.
Ändå så vågar jag inte visa. Vill dölja. Vill inte att någon ska se. Skäms så. Förstår inte att det är jag själv som har gjort det. Förstört mej själv, både utsides men också insidan. De smärtsammaste ärren är de inombords.


Antagligen får jag inte sköta min medicinering på egen hand längre. Dem har kommit på mej – att jag inte sköter det som jag ska. Han förstod det fast att jag inte sa något. Han känner mej. Han vet. Han förstår. Men samtidigt måste han göra det som är hans skyldighet; han kan inte se på när vården ger mej verktyg för att göra mej illa. Nu har han reagerat och satt ner sin fot, andra måste få veta.

Besvikelse på mej själv. Varför klarar jag inte av vardagen själv? Jag blir så ledsen så ledsen. Jag vill ju! Vill må bättre. Vill kunna känna glädje.

Känslan av glädje har jag glömt bort hur den känns. Det var så länge sedan. Tittar jag tillbaka de senaste 8-9 åren så växer klumpen i magen. Jag klarar inte av att tänka tillbaka en längre stund – det gör för ont. Jag står inte ut med smärtan när den blir för stark. För då vet jag att den segrar. Mörkret segrar.



Tappat fotfästet.
Faller. Faller mot mörkrets djup.

Skriker efter hjälp.
Ingen hör, ingen ser.

Ensamheten äter upp mig.
Långsamt, bit för bit.

Smärtan är enorm.
Allt är nu en tidsfråga;

Hur länge orkar jag?
När besegras jag av mörkret?

Står handfallen mot demonerna.
Vet inte vad jag ska ta mig till.

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,