57. Utanförskap.

Jag känner mej inte som en del av samhället. Jag är ett objekt som bara kostar Landsting, kommuner och Försäkringskassan pengar. Jag bidrar inte med någonting, för jag är en oduglig figur som är obotligt sjuk. Obotligt hopplös eftersom all vård gett upp.

Jag känner mej så äcklig!

När jag är på permissioner och väl vågar ta mod till mej/tvingar mej till att exempelvis gå utanför dörren, eller till och med in i en affär, så känner jag mej som ett pest-smittat äckel. Det känns som att det står hopplöst-sjuk i pannan på mej, som alla ser. Alla utom jag själv. Åter igen utanför.

Jag skäms varje gång jag möter någon som jag känner, eller känner till lite grann, för vad tänker dem? De har ju levt i livets gång och vet vad som är aktuellt i vardagen och världen, men jag...jag kommer direkt från en slutenvårds-avdelning där livets "normala" verklighet inte existerar.

Jag känner mej som en utomjording som hamnat på helt fel planet. Känns som att jag inte hör hemma här. När jag blickar bak i backspegeln på de 21 år jag levt och ser vad jag varit med om, så undrar jag om det kanske ändå vore meningen att jag inte skulle hamna här. Jag kanske inte tillhör verkligheten. Det känns så. Känner mej utanför.

Ensam. Ledsen. Kall. Utanför.

56. Tvivel.

Finns det ett slut på allt mörker? Finns det ljus bakom den svarta muren? Det sägs att det ska göra det. Men jag får aldrig skymta ljuset. Så fort jag försöker stå på tå för att försöka skymta minsta lilla av ljuset så slår någon bort benen för mej. Och jag blir åter liggande på den kalla marken i ensamhet. Verkligheten.

Är hemma på permission idag. Sov hemma tills inatt. Ska tillbaka till avdelningen ikväll. Orolig. Alltid lika rädd för vad de ska säga, för de är ju aldrig nöjda med vad jag gjort, eller vad jag inte gjort. Jag sliter järnet för att hålla mej skadefri, så det är lixom prio 1 för mej. Men de verkar fortfarande inte förstå hur pass svårt det är att sluta med olika former av beroende-problematiker.

Jag är faktiskt väldigt besviken och ledsen, för mer än hälften av personalen vet inte vad Borderline innebär! Så de förstår inte mina problem, eller mina andra diagnoser. Typ bara 4 stycken (!) av all personal vet vad OCD innebär. Ätstörningar tror de att de kan behandla... men INGEN (!) har blivit frisk som varit i deras vård.

När jag skulle byta avdelning blev jag informerad att jag skulle få komma till en avdelning som var inriktade på självskade-problematik mm. Just därför skulle jag flyttas dit, för inga andra avdelningar, beh.hem, öppenvård har kunnat hjälpa mej. Så på den nya avdelningen skulle jag få hjälp inriktad efter mina problem, och jobba tätt med kunnig personal för att skräddasy passande vård.
BULL SHIT!! Inte ett ord stämmer!!

Ett hopp tändes vid flytten till den "special-anpassande" avdelningen. Men det släcktes kvick. Och nu står jag där med ingenting. Ensam.
Personal säger forfarande att de inte kan hjälpa mej, att det inte är nån idé att jag är där.

Känner mej som ett hopplöstfall. Ett freak. Ett monster.

--------------------------------------

Söka livets mening.
Behärska mörkrets djup.

Treva efter svar.
Söka efter ljus.

Det är inte slagen som gör ont.
Det är inte orden som gör ont.

Det är verkligheten som sårar.
Verkligeheten skär mig i bitar.


Ensamhetens tystnad gräver sig in i mig.
Borrar sig fast, biter sig fast och sitter där.

Gnager på mig innifrån.
Äter sakta upp mig.

Bit för bit, dag för dag.
Ingen kraft till motstånd.

Ser mig sakta falla i bitar.
Bit för bit, dag för dag.

Det är inte slagen som gör ont.
Det är inte orden som gör ont.
Det är verkligheten som gör ont!
/Mee

--------------------------------------

55. Sorg.

Den inre sorgen är extrem. Ord räcker inte till för att beskriva den plågsamma smärtan. Önskar att jag kunde beskriva så att omgivningen, eller i alla fall några, kunde förstå.

Jag blir så ledsen när dem säger att jag inte anstränger mej! Vad vet ni om det? Ni ser inte hur jag sliter 24 timmar om dygnet! Ni kommer till ert jobb, stönar och suckar för att ni har arbetstid till klockan 16. Sen lämnar ni skötar-kläderna och tofflarna och går hem till erat liv. Men vid klockan 16 slutar inte mitt jobb. Jag jobbar 24 timmar om dygnet för att bara överleva.

Kämpar för att bara ta mej upp ur sägen. Det är svårt när allt känns så svart. Man undrar lixom vad meningen är med att man ska gå upp? Till vad?

Sedan ska man försöka äta vid olika tillfällen, och det är en ständig kamp. Att sitta med en tallrik fylld med mat innebär en tallrik överfull med ångest.

Att dag och natt kämpa mot destruktiva tankar och handlingar tar kraft. Som det är nu känner jag en inre längtan att skära mej. Men jag ska INTE! Men att kämpa emot den inre djuvulska kraften är inte lätt. Särskilt inte när man är ensam. Alldeles ensam.

Mitt i allt kaos så tar depressionen över mer och mer. Men ingen kan göra nåt. Det finns inget mer att göra. Läkarna säger att jag provat alla tänkbara mediciner som skulle kunna hjälpa, ECT ger ingen effekt, de olika avdelningarna har inte mer att ge, behandlingshemmet gav oxå upp mej, terapierna ger inte tillräckliga resultat...

...ljuset släcks. Jag känner mej som ett ensamt, oönskat barn som ingen vill ge kärlek eller tröst. För det är ingen idé. Det är redan försent. Jag blir så ledsen.

Jag vill ju leva. Leva ett liv värt att levas!