65. Steg framåt och bakåt...

Jag vet inte på vilken fot jag står. Ena sekunden känns allt rättså okej, men två sekunder senare så har jag fallit handlöst ner på den hårda asfalten. Faller och skrapar upp både armar och ben, precis som man gjorde när man skulle lära sej cykla. Fast numera är det insidan av mej som skrapas sönder.

Nu känns det på nåt sätt som att mina ben slår knut på sej. Jag kommer inte mer än ett steg framåt förrän det är dax att falla ner en bit igen. Det är frustrerande! Särskilt nu när jag bitvis har stöd bakom mej! Varför ska det vara så svårt att orka? Varför faller jag gång på gång, fast att jag håller i mej?

Rädslan försvinner inte... Jag är fortfarande liv-rädd att de ska inse att dem heller inte orkar med mej. Jag får ett enormt bra stöd hos min nya stödfamilj, vilket är mer än guld värt! Utan dem hade jag suttit kvar inne på avdelningen i 24 timmar om dygnet. Suttit med ångest i ett hörn på mitt rum. Förmodligen fortsatt skada mej lika mycket, fortsatt gå ner i vikt, fortsatt att bli allt mer och mer ledsen och nedstämd. Men tack vare min stöd familj så behöver jag inte vara på avdelningen varje dag, det är toppen! Men jag är så rädd, så rädd att de rätt vad det är säger att de inte heller orkar med mej/kan hjälpa mej. Precis som alla andra säger...

Självskadandet har minskat oerhört mycket, jag äter och går upp i vikt. Fysiskt klättrar jag sakta uppåt, med hjälp av stöd-familjen.

Stöd-familjen är min konstgjorda andning nu. Utan dem kollapsar mina lungor.

64. Ljus glimmar till ibland.

Ibland glimmar lite ljus igenom mörkret. Men det ständiga mörkret finns ändå kvar vid min sida, och runt omkring mej.

Mörkret är starkt och gnager på mej. Ibland får jag lyckan att kunna krypa in i G's famn och gömma mej från mörkret, en liten stund i alla fall. Hans långa armar håller om mej och jag får känslan av trygghet.

Ångesten smyger sej på. Jag vet att jag har en skit-tung dag imorgon. Men jag måste (och vill) hålla mej skadefri! Jag måste! Dessutom måste jag gå upp i vikt till tisdag... Panik!!! För på tisdag ska jag tillbaka till avdelningen, och då kommer de att väga mej. Vill inte!

Jag är så rädd att de kommer sätta in mej på ätstörnings-programmet! Men det är lixom inte min huvudproblematik nu. Jag äter, och behåller det. Visst, det går långsamt, men det måste det få göra om det ska hålla i längden.

Stödfamiljen kommer hem i morgon. Vet ej om jag ska dit då. Just nu har jag noll koll känns det som. Det är så mycket som snurrar i huvudet. Det är så mycket som oroar mej. Hjälp. Saknad.