68. Utskriven från slutenvårds-avdelningen!

För första gången på 1 och ett halvt år är jag fri. Jag tillhör inte längre en slutenvårds-avdelning inom psykiatrin. Jag är fri! Fri från avdelningen, jobbiga skötare, skrikande patienter, bältes-sängar, tvångsinjektioner, kroppsvisitering, mat-tvång mm... Men ångesten är jag minsann inte fri från. Den släpper inte taget så lätt. Tyvärr.

Efter flertalet diskussioner så har jag hamnat hos min stöd-familj. Vilket är guld! Det pratades om behandlingshem, gruppboende, rättpsyk eller utskrivning till ingenting...vilket skapade panik inom mej. Men nu bor jag i alla fall i den underbara familjen. Det är nog det som räddade livet på mej. Ordagrant. För om jag blivit utskriven till ingenting (som det har varit de senaste 4 gångerna), så hade jag rätt säkert hamnat där på tvång ingen. På äckligt LPT. För uppenbarligen klarar jag inte av miljön hemma nu. Jag hade inte orkat kämpa i mörkret själv längre. Risken att det hade slutat i katastrof är rätt stor. Och då menar jag mer än katastrof. Jag hade troligtvis gett upp helt och hållet när jag inte orkat mer. Smärtsamt. Tragiskt.

Familjen förstår att jag inte mår bra bara för att min kropp inte längre får fler skärsår. De tittar inte på min utsida, de ser min inre del istället.

Under mina senaste 4 år har jag tillbringat mitt liv på olika slutna psykiatriska avdelningar, och även på behandlingshem. Har missat "de viktigaste åren" i livet.
Jag har kämpat mot mörkret, försökt ge upp, skrikit mej hes av ångest, rasat i vikt, skadat sönder hela mej, gömt rakblad, brottats med skötare, haft extra-vak, suttit på LPT, bältats, fått tvings-injektioner i rumpan, tvångs-matats, döljt sår och ärr, kämpat för att få luft, provat så gott som allt i medicin-väg, genomgått mängder av ECT-behandlingar, KBT, taktil-behandling, DBT, NADA, försökt rymma från psyk... mm, mm... Det är inget liv. Det är INGET liv! Det ska vara slut på det nu! Nu ska jag leva!

Det är fortfarande jättekämpigt och jag mår grymt dåligt bitvis, men jag gör allt för att slippa bli inlåst. Aldrig mer LPT! Jag måste visa att jag fixar det för att inte bli tvångsinlagd ingen, men framförallt visa det för mej själv. Att jag kan. Det ska gå! Vill leva, på riktigt. Jag vill leva, inte bara förvaras.