77. Tårarna rinner i tysthet.

Tårarna rinner i tysthet längs mina kinder. Tårarna för hopplösheten och sorgen. Och ensamheten. Varje natt blir kudden blöt av tårar. I ensamheten, i mörkret.

Håller jag på att stupa neråt igen? Det känns så. Det lutar, åt fel håll. Känner mej så ensam, så svag i mörkret. Ljuset slocknar sakta inombords.


Stundvis kommer tankar att det är ingen idé, jag klarar ändå inte av kraven. Det sjuka inom mej skriker att jag lika väl kan börja skära, börja bränna, börja missbruka mediciner igen... Jag kämpar ihärdigt med att stå emot. Frågan är hur länge man orkar. Ibland känns det som att de lika väl kan spärra in mej igen, och droga ner mej med medicin. Men innerst inne är det bland det sista jag vill. Hur kan ens tanken dyka upp då? En falsk och smärtsam längtan.

Sömnen existerar inte. Har inte sovit på flera nätter. Har sån abstinens så jag blir tokig. Och detta är bara i nedtrappnings-fasen. Vågar inte ens tänka på hur det är att aluta helt och hållet med benzo. Skrämmande tanke. Omöjligt uppdrag.
Jag börjar nästa ångra mej. Undrar vad jag har gett mej in på. Trots att det bara handlar om en minskning, och inte ta bort medicinen helt, så kryper jag nästan ur mitt egan skinn.

76. Slits sönder av känslorna.

Jag slits i bitar, jag blir tokig! Ångesten är så stark, så smärtsam. Mina impulser är att slå, skrika, skära. Det sjuka längtar efter att få dra rakbladet längs armen. Men det ska jag inte! Det sjuka bara luras. Att skära sej löser inga problem! Det bara skapar en massa negativt efteråt. Dessutom vet jag att den så kallade kontrollen inte alls existerar hos mej längre, som jag trodde. Det var månader sedan som jag skar mej, men sista gången jag gjorde det var det med nöd och näppe att jag inte kapade av senan i handleden - vilket hade inneburit total obrukbar hand i framtiden. Och det vill jag inte vara med om! Aldrig!


Nu när jag tänker på det blir jag rädd. Jätte-rädd! För så många gånger som läkarna sagt att jag haft änglavakt, att personalen hittade mej i sista sekund, att personalens hårdhänta agerande är det som räddat mej från att ha förlorat flertalet kroppsliga funktioner... ...och till och med räddat mitt liv. Är tacksam för det!

Jag är jätte-tacksam att jag alltid haft turen att någon har funnits till hands/hittat mej, och kunnat stoppa mitt panik-artade-hysteriska farligt destuktiva beteende! Det hade ju kunnat varit så att någon inte fått upp dörren, hittat mej, anat att något varit misstänksamt, råkat kommit just i situationen. Eller att ingen kommit, eller kommit försent... Jag blir jätte-rädd av att tänka på det. Och det mest skrämmande är ju att det faktiskt lika väl kunnat varit så. Är idag evigt tacksam att någon brutit sej mellan mej och mitt destruktiva skadande. Tack!

Det inre bara skriker av ångest nu. Skriker efter rakblad. Men jag ska inte ge vika, hur kämpigt det än är. Jag ska stå på mej och segra mot ångesten, UTAN att skada mej! Jag ska fortsätta att vara skadefri. Jag har redan förstört hela min kropp, skadat mej på många sätt, även skadat endel närstående.

Jag kämpar för att fortsätta hålla mej skadefri. Just nu kämpar jag också emot extrem benzo-abstinens. Håller på att bli tokig! Har inte kunnat sova på 3 nätter. Gaaah! Hur ska jag fixa detta? Förstår inte.

Känner mej ensam.

75. År 2010.

Nya året är kommet. Och målet med detta år är att hålla mej ifrån slutna psykiatriska avdelningar. Inget löfte, men ett mål. Ska verkligen kämpa mej ur skadandet. Ska ge allt för att fortsätta att hålla mej skadefri!

Men livet är knaggligt. Det är inte lätt. Det kan nog många skriva under på.
Frågan är hur man överlever med alla tragiska minnen? Varför kan man inte bara radera ut de minnen man vill, som man kan göra på en dator. Typ en "delete-knapp". Hade varit praktiskt, för då kunde man välja ut vad man ville fortsätta minnas och vad man vill radera för all evighet.