97. Hopplös, hopplösare, hopplösast

Hopplös, hopplösare, hopplösast - så känner jag mig.

Var på psyk idag och träffade en av mina öppenvårdskontakter. Rätt tidigt kom det på tal om inläggning på akutavdelningen. Men vad kan dem göra för mig? Visst de kan ge mig en kort tids trygghet, men allt blir ju inte bra för det. Det blir likadant när jag kommer ut igen. Helvetet finns ju kvar i vardagen, det som kväver mig.

Fast jag vet att om jag faller djupare ner i depressionen och börjar skada mig igen så kommer de lägga in mig. Och då är det inget att diskutera om, det vet jag - då är det att välja mellan "frivillig" inläggning eller LPT. Självklar så går jag med på det "frivilligt" om det går så långt.


Men jag kämpar för att hålla mig utan för alla låsta dörrar. Försöker stå på benen. Men tvivlar på att jag klarar det så länge till. Orken tar slut. Samtidigt vill jag ju ha hjälp! Men det de kan erbjuda är första hjälpen, inte mer. Jag gråter av frustration och förvirring.

Jag är vilsen, vet inte vad jag ska göra, vet inte åt vilket håll jag ska gå. Jag vill ju må bra!

Kämpar för att hålla mig ifrån världen bakom okrossbara fönster, två-dubbla låsta dörrar, bältes- och isoleringsrum, plastbestick mm... Jag vill inte hamna där igen. Jag har tillbringat så ofantligt många månader där i mitt liv. Men...


...men jag vet inte om jag orkar mer. Jag vet inte vad jag ska göra.

96. Håll i mej hårt

Jag känner hur jag långsamt faller mer och mer. Önskar att någon höll i min hand. Att någon höll hårt i mig och hjälpte mig att stå upp.

Vet inte hur länge till jag orkar. Gråter av sorg, frustration, ilska, ensamhet, smärta och trötthet. Knäna viker sej och jag ramlar omkull gång på gång.

Ber om hjälp, men inget finns. Inget som kan hjälpa mig, ingen kan hänvisa mig någonstans - har provat allt landstinget erbjuder. Vad är det för fel på mig?

Gråter av... gråter för...allt.

Vill stänga av mobilen, skippa internet, låsa in mig och krypa ner under täcket och gömma mig där. Orkar inte gång på gång försöka förklara varför jag mår som jag gör, när jag själv inte ens vet. Hur ska jag förklara när jag själv inte ens begriper?!

Känner mig så ensam. Ingen förstår. Det finns inget att göra. Inget annat än att kämpa på. Så länge man orkar.


Gråter mig till sömns, gråter när jag vaknar. Det gör så ont, så fruktansvärt ont.