105. Krampaktigt tag.

Håller i mej så hårt jag kan. Krampaktigt kämpar jag för att inte tappa taget. Jag är så rädd för att falla. Faller jag, så tror jag inte att jag klarar av att resa mej igen.

Händerna blir vita av ansträngningen. Får träningsvärk i själen av allt kämpande. Men det måste fungera, jag måste fungera. Fungerar inte detta vet jag inte vad jag ska ta mej till. Jag vill inte tappa taget och falla ner i det djupa, svarta och tysta mörkret.

Hur klarar jag av vardagen? Ja, riktigt ärligt vet jag inte. Man gör saker för att man måste, borde, ska eller förväntas att göra det. Någonstans stänger man väl delvis av, för att orka. Sen hinner allt ifatt. Allt kommer på en gång och maler på i hjärnan gång på gång. Jag blir anfallen av miljontals känslor.

Känslor som jag inte kommer överrens med. Endel av dem vill sudda ut mej, men jag vill sudda ut dem. Jag orkar inte med att känna allt. Ibland blir det för mycket, och då krävs ännu mer kämpande... Hur går allt ihop? Jag vet inte. Nej, jag vet helt enkelt inte.


Mardrömmarna förföljer mej på nätterna.
Minnena förföljer mej på dagarna.
Jag är förfölja av min egen skugga.
Förföljd av mej själv.